Varför straffa den som städar upp efter någon annan? Och varför skulle en skatt på avfallsförbränning minska mängden plast i samhället? Det är frågan vi ställer oss med anledning av förslaget på en avfallsförbränningsskatt.  

Att förbränna restavfall och samtidigt utvinna el och värme är en del av avfallstrappan. Så länge vi inte kan återanvända eller återvinna materialet så ska det åtminstone göra nytta som energi. Men i restavfallet finns också plast. När plasten bränns ger den upphov till fossila utsläpp av växthusgaser. Av det skälet tillsatte regeringen 2016 en utredning om beskattning av avfallsförbränning. Syfte var att stimulera återvinning och återanvändning.  

Skatt drabbar fel grupp

En skatt på avfallsförbränning är dock fel väg att gå. Tanken är att göra det dyrare att skicka material till förbränning genom höjda mottagningsavgifter. Kruxet är att de 34 förbränningsanläggningar som finns i Sverige konkurrerar med varandra. Det här insåg utredaren av skatteförslaget, Petter Classon. Han menade att en skatt på förbränning inte kommer att överföras från förbränningsanläggningarna till de som genererar avfallet. ”I stället skulle en sådan skatt medföra kostnadsökningar och försämrad lönsamhet för förbränningsanläggningarna. Dessa kommer att i så stor utsträckning som möjligt övervältra den ökade kostnaden på fjärrvärmekunderna”.[1]  

Materialåtervinning ökar inte

En skatt på förbränning, i slutet av avfallsströmmen, ligger långt ifrån de som skapar problemen, det vill säga de som tillför farliga kemikalier och som bidrar till förbrukningen av naturresurser. En skatt skulle därför inte påverka beslut om produktdesign eller materialval för att underlätta materialåtervinning. Den skulle heller inte premiera ansträngningar för att sortera ut vissa material.

  Ingen miljöstyrande effekt

Eftersom den föreslagna skatten inte skulle föras över till de som kan påverka avfallets uppkomst och sortering, uppfylls inte heller principen om att förorenaren ska betala, det som på engelska kallas ”Polluter Pays Principle”. En skatt skulle med andra ord bli rent fiskal. Den skulle öka statens skatteintäkter - men inte styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering.  

Ännu större effektbrist?

Som om detta inte vore nog riskerar en avfallsförbränningsskatt att förvärra den effektbrist som bland annat Svenska Kraftnät varnat för. Anledningen är mycket enkel. Om avfallsförbränningsskatten gör fjärrvärmen dyrare och kunderna istället väljer eldrivna värmepumpar så ökar belastningen på det svenska elsystemet. Redan idag har fem stora städer i Sverige brist på eleffekt. Mer fjärrvärme, å andra sidan, minskar risken för effektbrist eftersom el och fjärrvärme ofta produceras samtidigt i Sverige.  

Fungerade inte förra gången

Till sist. Förslaget på en avfallsförbränningsskatt är konstigt då den redan provats – och förkastats. År 2006 infördes en avfallsförbränningsskatt av den socialdemokratiska regeringen som ett led i den gröna skatteväxlingen. Efter att en statlig utredning studerat vilken effekt skatten haft, konstaterades att den var ett misslyckande. Den bidrog inte till att konsumenterna sorterade mer och slopades i oktober 2010.   Sammanfattningsvis: En skatt på avfallsförbränning är en dålig idé. Påverka istället de som har verkligt inflytande på avfallets uppkomst. Vi hoppas också att Åsa Stenmarcks kommande plastutredning innehåller bättre förslag på hur miljöeffekterna av plast kan minskas. Vi och klimatet är betjänta av en helhetssyn på plastfrågan, inte fiskala skatteförslag.  

Anders Östlund Vd, Öresundskraft